Förnuftsmässigt kan jag förstå vad som pågår; Hjärnan är mätt på prestationsbaserat välmående. Jag har alltid varit en mer eller mindre tävlingsinriktad person. Fråga mina systrar. Vi spelar exempelvis inte längre Trivial Pursuit. Inte så mycket för att vi blir osams, utan snarare för att jag är en dålig vinnare. Jo. om sanningen ska fram så har det allt som oftast varit så att det är jag som har vunnit, och jag kan liksom inte hålla mig ifrån att köra nån slags mental segerdans. Detta är inte alltid uppskattat. Eller det är den främsta anledningen till att vi inte spelar längre (i kombination med att systrarna inte är helt begeistrade över att förlora).
Det finns ett ganska roligt videoklipp från när jag firade Thansgiving med min storasyster i USA. Vi har spelat TP under ett par timmar och när jag som sista fråga får var George Bush d.ä. bad sina väljare läsa i samband med Iran-contrasaffären och svarar rätt så är min systers reaktion helt obetalbar medan jag gör mitt bästa för att tona ner min eufori. Det går sådär. Needless to say blev det lite sordin på stämningen efter det...
Nåväl, min tävlingsskalle har gagnat mig många gånger också. Tydligast är det ju i löparresultaten. Men tydligast för mig är det när jag lyckas motivera mig själv att följa mina tränings- och matprogram inför lopp.
Därför känns det lite udda att inte vara taggad trots att jag laddat precis som jag brukar. Men som de säger i Norrland, det är ingen ko på isen ännu. Det är ju trots allt två dygn kvar. Om allt annat misslyckas så får jag se till att ta hjälp av världens främsta (självutnämnda) motivationsexpert: (STARTAR 3:20 IN I KLIPPET)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar