Upp på hästen igen

På fredag åker jag till New York med fina frun. Det ska bli härligt att återse stan som gett mig så många fantastiska upplevelser genom åren. Som du kanske läst i ett tidigare inlägg så kommer jag inleda 2012 års säsong med ett lopp. Det är med blandade känslor jag tar mig an detta. New York marathon 2010 var kulmen på en satsning som satte min hälsa på spel (jag har även berört detta lite kort tidigare). Inte min fysiska men däremot min mentala hälsa. Jag hade byggt upp tävlingen som ett så gigantiskt monster att hur jag än hade tagit mig an det så hade det slutat i misär. Jag hade flera sömnlösa nätter innan loppet och sista natten gick det så långt att frun nästan förbjöd mig att springa loppet. Med facit i hand vet jag ärligt talat inte vad som hade varit bäst. När vi kom hem fortsatte sömnproblemen och resulterade så småningom i ett utdraget helvete. Till er som jag släppt så nära in på livet det går vet hur den perioden var. Det var först i mars/april nånstans som kärleken återvände till kroppen och själen. Jag har sedan dess mått bra och förstått många saker. 

Bland annat:

1. Det är bara ett lopp
2. Värdet av att sätta upp mål. Gärna specifika, mätbara, motiverande, realistiska och tidsutsatta
3. Att fokusera på allt positivt som löpningen ger
4. Att jag ska skriva om detta som en del i min läkning (ett bokmanus finns nånstans i hjärnan)
5. Att slumpmässiga vänliga gärningar (läs: random acts of kindness) ger väldigt mycket tillbaka till en själv
6. Att jag måste älska mig själv först innan jag verkligen kan ge av mig själv till andra
7. Att kärleken övervinner allt