Åland halvmara - race report

Från hotell Adlon i Mariehamns hamn är det knappt två km till Wiklöf arena. Startade en timme innan halvmaran skulle börja. En ganska så perfekt uppjogg med en liten omväg. Försökte för första gången sköta uppvärmningen exemplariskt. Lite fjärilar i magen när jag märkte att frukosten gjorde sig lite väl påmind under uppjoggen. Med 30 minuter till start började jag med löpskolning. Höga knän, skipping, kickar, och lite blandade småhopp (vet inte vad de heter). Lite stretch och sen tre stegringslopp på ca 80m. Hamnade i lite tidsnöd så jag ställde mig i startfållan ca 30 sek innan start. Hamnade i andra ledet, vilket var toppen då loppet inte hade chiptid.
START!
Två varv på tartanet. Tittade på klockan och blev förskräckt då virtual partnern löpte amok. Först efter ca 600m kom jag på att jag kopplat ur auto-lap och då får VP:n spelet ibland. Jag bytte displaybild till Totaltid/sträcka/varvtid. Då insåg jag att jag låg och trummade i 3:30-tempo. Drog av på tempot men gjorde ändå första km på 3:37. Kändes verkligen korkat och den klassiska adrenalindumpen gjorde inte km nr 2 till nån njutbar upplevelse. 4:07 följt av 4:13 och modet sjönk. 4:13 kunde dock förklaras (ursäktas) med att det var över en bro med brutal sidvind. När jag kom in i lä igen bestämde jag mig för att öka tempot ordentligt och se hur det kändes. Km 4 på 3:47 och pigga ben. Km 5 lång seg uppförsbacke och nere på låga 4 igen. Jag började fundera på om det verkligen skulle vara min dag. Inga riktiga ryggar att gå på men ändå relativt pigg. Jag bestämde mig för att ge allt för att plocka placeringar och under km 6 och 7 (där jag också fick se fina frun för andra gången) lyckades jag komma upp i rygg på två manliga medtävlare och passera dem efter att de hade tagit lite vind en stund. Hade nu de två toppdamerna framför mig. En Ålandstjej och en bit framför henne en  Hässelbytjej. Jag tänkte att jag går förbi Ålandtjejen och  försöker hänga på Hässelbytjejen så gott det går. Hon såg urstark ut. Vi följdes åt fram till vändningen vid 11km som låg på krönet av en lång uppförsbacke. Den kilometern gick ändå på 3:52 så jag insåg att hon höll ett bra tempo om jag skulle ha minsta möjlighet att göra sub 1:23. Jag hade ändå drygt 10 sekunder kvar att plocka vid vändningen. Mer utför än uppför på hemvägen gjorde att de närmaste kilometrarna satte mig blott fyra sekunder från drömgränsen samt att jag lade Hässelbytjejen bakom mig och även plockade tre placeringar.

Det har gått upp ett Liljeholmens. Jag kan klara det!

Med denna insikt i ryggen fick jag lite hybris och satte plötsligt en 4:02 på nästa kilometer. Jag svor högt för mig själv och sa "Nu jävlar, Erik! Du ska inte vara såhär nära och misslyckas. Nu får det bära eller brista! Lägg dig på 3:50 och kör så länge lampan lyser". Det gick bättre än väntat. I sista sega uppförsbacken mot arenan fattade jag att det kommer gå vägen samtidigt som mina vader skrek av smärta och lungorna höll på att brista av andningsfrekvensen. "Du är stark, Erik! Du är stark, Erik!" När jag viker in på arenan (en ganska skarp högersväng) så höll jag formligen på att välta. Jag orkade helt enkelt inte hålla emot när centrifugalkraften ville förflytta min kropp ut på den lövbeströdda gräsmattan. På nåt mirakulöst sätt lyckades jag räta upp mig och sluggade mig de sista 150 metrarna in mot mållinjen.

Han gliiiiider in i mål!

Jag ser klockan slå 1:22:42 men tid och rum upphör att existera när jag korsar mållinjen. Uppfattar att speakern inte har mitt namn men att jag har kommit på elfte plats. Helt sjukt.

Såhär ser utskitet äppelmos ut. Bara så ni vet. 

Lite administrativt fix med att få mitt namn och min klubb på plats, men Oktagonkontroll IF har nu officiellt invaderat Åland. Jag firar kungligt med Viltbuffé ombord på Eckerölinjens färja till Grisslehamn.

Såhär stelt leende får jag av Dexal sportdryck. Don´t try it at home kids!

Det är snart dags att summera 2011 ur El Caballo negros perspektiv. Men det dröjer några veckor. Jag vill passa på att ge ett stort tack till Morgan. Utan dig hade jag aldrig kommit på idén att satsa på sub 1:23. Jag vill också rikta ett "förlåt mig" till Staffan. Men jag skyller på Morgan :) Tack också för all pepp och alla gratulationer på Facebook. Jag älskar er. Var och en av er. På olika sätt. Ni tjejer älskar jag på ett platoniskt plan då her royal majesty the Cat är ohotad etta (tvåa och trea också för den delen). Ni killar älskar jag på ett non-prison-movie-kind-of-way (för att parafrasera nån amerikansk high-schoolfilm som jag glömt namnet på). Till min lagkamrat F: Semper fidelis! Till er alla: Tack som fan!